2 Månader- 3 dagar

CHOP Juni 22, 2008

Hejsan Alla

Vill börja att säga att allt är bra med Oscar. Han har gått 24 timmar uutan att få några Bradeys från refluxen. Man kommer att försöka få kontakt med doktorn och se om man inte kan ändra den under gränsen från 100 till 90 slag per minut eftersom Oscar nu är större så är hans vilopuls längre. Detta gör att han skapa Bradeys som egentligen inte är några om man kollar på skärmen.

Det tråkiga som hänt är med hans bästa kompis Little Joshua (kallas LJ) som ligger i samma rum. Dagen började kanon för honom också. Han hade blivit av med syrgasen så när mamma och pappa kom så mötte de av LJ och sköterskan i korridoren. Vi kom upp någon timme senare och allt var bara bra. Maarit satt och ammade medans jag satt och pratade med LJ mamma och pappa (Josua Sr och Debbi). Då började han larma för Bradey, precis som både Oscar och LJ har gör flera gånger per dag. Så Joshua gick tillbaka till Debbi för att hjälpa till och jag gick till Maarit och Oscar. Efter cirka 2-3 minuter så började ett larm att blinka i taket. Joshua kom över och sa att deras sköterska hade trycket på larmknappen för att få hjälp. Efter 20 sekunder så hör vi över högtalarsystemet "Kod Blå rum 2014". Det tar någon sekund för mig att reagera men sedan kopplar jag att detta är samma rum som Oscar. Jag lovar at på mindre än 30 sekunder så är hela rummet fullt av människor. Så fort som larmet gick ut via högtalaren så kom det minst 1 sköterska från varje rum samt doktorerna. Med sig har de all utrustning som alltid finns färdigpackad. Maarit och jag hamnade liksom undanskuffade (vilket var helt ok). Men alla jobbade lungt och metodiskt. Och när någon ropade att det ville att röngen skulle komma så var de redan påväg. Man kan inte säga mer än att man blir grymt imponerad. Skönt att veta vilket ställe som man befinner sig på om något händer.
De bad oss gå ut men eftersom vi var mitt inne i matningen så gick Maarit ut och jag matade klart Oscar. Efter det så rapade jag honom och sedan svepte jag in honom i en filt och gick till familjerummer där Maarit redan satt och pumpade. Vi blev väl kvar en 30 minuter sedan passade vi på att gå och äta lite. När vi kom tillbaka så satt Joshua och Debbi på en stol i korridoren utanför rummet. Läkarna hade spärrat av rummet vilket gjorde att ingen kom in, vilket även inkluderade oss. Vi stod och pratade med dem en stund och de var förstås väldigt ledsna eftersom det hade gått från en kanonbra dag till en rent ut sagt jävla skitdag. När vi stod där så kom Debbis föräldrar så vi drog oss undan men bad Joshua säga till om vi kunde göra något.
Vi satt i familjerummet mellan 12 - 18 med en kort avbrott för lunch. Joshua kom in några gånger och vi försökte att trösta honom och låta honom prata av sig. Att ha sitt barn på NICU är lite speciellt och det är inte säkert att alla förstår vilken oro att hela tiden höra olika larm och vara rädd för att det är ens barn som larmar. Samtidigt som CHOP är USAs bästa barnsjukhus så är det ju av en orsak som alla barn ligger där. De fleasta föräldrar får ju åka hem efter 2-3 dagar på sjukhus, fast det kan ju vara skrämmande i sig. Jag ska villigt erkänna att jag har tänk att gud vad skönt att det inte var Oscar som drabbades av detta men sedan tyckt väldigt synd om Debbi och Joshua. Tänk vad orättvist livet är att de finns människor som får barn som inte vill eller förtjänar det och sedan finns det människor som Debbi och Joshua som inte vill något annat än att få barn, och som inte nödvändigtvis kan få barn igen. Just deras så drabbas av detta.
Under de 6 timmar som de jobbade med LJ så satte de in en By-pass som ska leda runt blodet i kroppen samt att han blev uppkopplad på respirator. Av någon andledning så slutade hans hjärta att fungera. Joshua förklarade att det på något sätt misständer.
Kvällen forsatte i samma stuk och modet skönk lite när LJ började bli helt svart på nedre halvan av kroppen. Läkarna vet inte men det har hänt 1 gång förrut att ett barn avled efter att blivit kopplad på by-pass och det började med att han var svart. De trodde först att tarmarna hade lösts upp eftersom man fick upp avföring från magsäcken. Efter prover och röntgen så konstaterade men att han "bara" har ett hål i tarmen som går att operera. Han koldioxid är också bra. Det som oroar läkarna är 2 saker. Det första är att mjölksyran i kroppen är väldigt hög vilket gör att om kroppen inte börjar att göra sig av med den så kommer den att fräta ned vävnader. Det andra är att hjärtat inte fungerar som det ska. Men fixar man inte den första punkten så spelar det ingen roll om han får ett nytt hjärta.
Vi åkte från CHOP runt 22.30 på kvällen. Då ville läkarna vänta 12h och se vilket håll det lutar åt. Dock så ska man veta att han är mycket svårt sjuk just nu, men han har överlevt förrut och är en riktig FIGHTER.

Så nu behöver vi alla er hjälp. Be en bön för Oscars kompis LJ och hans familj. De behöver allt stöd som de kan få just nu.

Från en trött pappa som tycker att livet är bra jävla orättvist!!!